Den tionde augusti mottog vi Kurt Nylanders stipendiefond som bildades 2015, och som har i uppdrag att årligen uppmärksamma någon eller några som utmärkt sig genom sina konstnärskap eller genom annan gärning gjort betydande insatser inom scenkonstområdet i Sverige. Stipendiefonden inrättades efter teaterchefen Kurt Nylanders bortgång, då han donerat delar av sin kvarlåtenskap.

IMG_6921.JPG

Kurt Nylander Stipendiater 2018

Clemens Altgård skriver om manifestet i Opulens : http://www.opulens.se/litteratur/ett-manifest-for-var-tid/

Och Jonas Gillberg skriver om det i Sydsvenskan den 7 januari:  

Den tunna vinröda boken ser anspråkslös ut i sin enkelhet. 37 sidor text. Men titeln visar på motsatsen. ”Ett manifestför teatern”. Och det är inte ett manifest bara för teatervärlden, utan faktiskt för ett helt samhällsbygge.

- Man behöver inte två poäng i psykologi för att se att jag vill vidga blicken till något mer än bara teatervärlden, säger Monica Wilderoth. När hon gick på teaterhögskolan i Malmö på 90-talet så mötte hon likasinnade och startade gruppen Teater Terrier som under flera år var en av landets mest omtalade frigrupper. En av anledningarna till att starta Teater Terrier var att få verka med sin egen plattform. Den chansen såg hon även när hon tackade ja till att bli chef för Borås stadsteater 2012. Men det slutade i en fullständig krasch. I Borås ligger stadsteatern direkt under kulturförvaltningen, vilket i omgångar har skapat motsättningar mellan de konstnärliga utövarna och makthavarna.

- Jag såg plötsligt hur imbecilla besluten var och hur futtigt allt kändes. När jag såg den här idiotin bland makthavarna i Borås så tänkte jag att det här måste ju finnas överallt. Folk som är förförda av makten och gillar att sitta och dricka kaffe och äta frallor. Det är ett kostsamt system. Men frallorna var goda... Monica Wilderoth slutade med buller och bång i Borås. Sen har problemen fortsatt i Borås även under nästa ledning. För Monica Wilderoths del har hon återvänt till att skriva dramatik och regissera. Men i september 2014 kom en vändpunkt i hennes liv.Riksdagsvalet 2014 slutade i en stor framgång för Sverigedemokraterna. Monica Wilderoth hade då under lång tid fört diskussioner med sin gamla vän hemifrån Halmstad: Klara Björk som utbildar i film på Valand i Göteborg. Nu bestämde de sig för att starta ett institut med ett tydligt mål.

- Den dagen uttalade vi för första gången att nu startar vi det här institutet. Allt vi gör efter det här valet ska vi göra i motstånd mot demagogers röster. Precis så ambitiöst och viktigt är det här. Allt jag gör ska handla om det här fram tills att jag dör. Och det är ett rätt härligt äktenskap.

Institutet har fått namnet Björk Wilderoth och det första konkreta existensbeviset är manifestet ”Ett manifest för teatern”. Det tar sin början i rubriken ”Utför inte ditt arbete för att fylla ditt ego” och vandrar sedan vidare över rubriker som ”Förvalta inte problemet. Utveckla lösningen”, ”Ta ingenting personligt”, ”Lev med humor”, ”Var vänlig”, ”Ge, utan att förvänta dig något i gengäld”, ”Vet inte” och slutligen ”Var den förändring du vill se i världen”.

– Det låter nästan som att jag har blivit frireligiös, men det har jag inte. När jag såg att förändringen som jag ville se inte hände eftersom jag inte själv levde den, så var det en magnifik upplevelse. Monica Wilderoth och Klara Björk hade under flera år samtalat om hur de kunde förvalta sin konstnärliga praktik. Som frilansare är det vanligt att hoppa in i organisationer under kort tid och hetsa fram till premiär.

– Det vackra och det erbarmligt jobbiga med teaterformen är att det försvinner. Ett kort andetag och sedan är det något nytt. Det har varit svårt att hitta en långsiktighet, säger Monica Wilderoth.

Det var en viktig anledning till att starta institutet. En annan viktig del var den urholkning som hon upplever för teater som konstform.

– Den gör mig bedrövad, men inte bitter. Teatern har genomgått en transformation de senaste 15–20 åren där man ska sälja och lyckas. Publiksiffror har blivit ett viktigt verksamhetsmått, men det stämmer inte för teaterverksamheten. Det innebär en långsam död. Nyliberalismen är väldigt slug och förförisk. Det känns bra när man får fina publiksiffror, men vi narrar oss själva genom att inte fundera över långsiktigheten. Vad är statsstödda teatrar till för?

Då Klara Björk har fullt upp med sitt arbete vid Valand så satte sig Monica Wilderoth i somras ned för att skriva ner sina funderingar. Ganska snabbt hade hon smattrat ner det som i dagarna tryckts som ”Ett manifest för teatern”.

Monica Wilderoth hoppas att hennes manifest ska leda till seminarier och samtal. "Min förhoppning är att folk på och utanför teatrar ska läsa det och att det ska leda vidare till en diskussion kring dessa etiska frågor som jag tycker fattas idag."

När du försöker förklara det här manifestet för en okänd – vad säger du då?

– Jag skulle säga att det är ett försök att prata med klokheten som jag är övertygad om finns hos alla. Ibland sitter den långt inne och ibland utanpå hjärtat. Det handlar om förhållningssätt hur vi kan tänka när vi möter andra människor, befinner oss i konflikt, stöter på rasism eller någon som tränger sig i en kö. Hur reagerar jag då? Det är en längtan efter besinning.

– Det är inga nya potatisar, men det är väldigt radikalt i den här tiden att säga att jag inte kan skylla mitt liv på någon annan. Jag kan inte vara offer, utan jag måste ta ansvar själv och vara den högsta tanken om mig själv. Sen kommer jag att misslyckas tusen gånger om dagen, men det gör inget så länge jag har siktet ställt.

Kapitlet ”Ta inget personligt” är centralt i Monica Wilderoths tankegångar.

– Den här tiden upplever jag är väldigt lättkränkt och folk vill gärna ta allt personligt. Vi värjer oss för viktiga samtal för vi är rädda för att trampa på lättkränkta fötter. Det är ett beklämmande klimat. Det kan bli obehagligt i vissa rum där man ska tycka rätt. Och funderar man på vad som är rätt eller fel så är man redan exkluderad ur det rätta. Men jag behöver inte förändra dem jag inte tycker likadant som. Jag kanske till och med kan sitta kvar i fem minuter och lyssna på det bedrövliga personen säger.

Hur har det påverkat dig själv?

– Jag märker det mest på att jag inte är arg längre. Jag har stått i motvind i hela mitt vuxna liv, varit omedgörlig och haft liten självinsikt. Jag var så trött på det. Jag är inte längre sur och tar inte så mycket personligt. Det är oerhört skönt. Sen gör jag bort mig dagligdags, men ilskan har försvunnit.

När du lämnade Borås stadsteater så var du väl ordentligt ilsken?

– Då var jag mest helt slut. Det hade gått bortom ilskan. Alla verktygen jag hade med mig dit räckte inte till. Men det var också häftigt att möta ett så sjukt system. Kafkas ”Processen” är bara ekologisk bregott jämfört med den härdsmältan.

Skulle du vara intresserad av att ta steget in som chef på en institutionsteater igen nu när du vill påverka på det här viset?

– Det beror på sammanhanget. Jag skulle vara en bättre ledare idag än på Borås stadsteater, men det var en dyrköpt erfarenhet. Kanske hellre att institutet startar en egen skola i Hallands län om några år...

Det låter som något ni har diskuterat?

– Jo... men jag vet inte hur vi skulle göra det rent praktiskt. Det är därför jag tystnar när jag pratar om det.

Sedan Monica Wilderoth började praktisera dessa manifesttankar så har hon jobbat på bland annat Stockholms stadsteater (regisserade Susanna Alakoskis ”April i Anhörigsverige”), Folkteatern i Gävle (regisserade ”Som du, som dom, som jag” om prekariatet) och undervisat på Teaterhögskolan i Malmö.

Hur gör du för att rent konkret arbeta med de här frågorna när du regisserar?

– Jag försöker ta bort prestationen och rädslan när jag jobbar. När jag ser att en skådespelare vill börja prestera och inte hittar rätt i olika uttryck, då adresserar jag det direkt.

– Det har alltid funnits en tyst klagokultur på teatrar. Man sitter i logen och pratar om regissören som inte var så bra och som efter premiären åker därifrån. När man ställer frågan om regissören vet om detta så är svaret nej. För klagokulturen bygger på rädsla och strukturer. Man kanske inte vågar tala öppet, men nu med #metoo som korkskruv så kan det bli ändring. Det här är inte tiden att vara tyst och sen sitta i logen och berömma det någon sade på ett möte. Det här är tiden att ställa sig bakom den som säger det och göra det direkt på mötet. Det omöjliggör att vissa ledare, regissörer och teaterchefer får domdera. Vi måste begära det civilkuraget.

Apropå det. Om man ser på höstens #metoo-diskussion. Hur skulle det här manifestet påverka en i den debatten?

– Behovet i mig själv att ha åsikter om allt kanske avtar något. Då finns det kanske möjlighet till andra tankar i huvudet. Den rabiata tonen i debatten tycker jag är djupt obehaglig. Hur gör vi det här till politik? Jo, då måste jag förändra mig själv. Det är rimligt att vissa chefer ska bort, men å andra sidan får inte Facebook bli ett rättsväsende. Vi måste värna demokratin och låta lag och ordning råda. Även fruktansvärda despoter ska ha en rättvis rättegång. Idag ser vi att det ibland går hela varvet runt och vissa personer blir det de själva vill motkämpa.

Men det innebär inte att man ska sluta kämpa?

– Gud nej. Absolut motstånd, men inte krig. Vi kan gå till en av världens absolut största ledare. Nelson Mandela var i större delen av sitt liv oerhört våldsam och trodde på förändring genom att tysta ner och exkludera människor. Men sen ändrade han sig. Och vad lönade sig mest? Jo, inte våld och bitterhet utan skratt och envishet. Att kunna förlåta är ett motstånd. Att ge folk en chans till. Hur ska vi annars göra med människor som röstar på SD? Ska vi alltid vända ryggen till när de demonstrerar eller ska vi börja lyssna? Jag vet att folk har skitsvårt för det och säger att ”du kan inte tvinga mig att lyssna på en rasist”. Och du är inte tvungen till något, men om vi ska försöka hitta en lösning så måste vi lyssna. Jag kan ta det samtalet om inte du vill. Det är inte roligt för mig heller att lyssna på människor som inte tycker att folk är lika mycket värda. Det går emot allt inom mig, men jag vet inte vad alternativet till att inte lyssna skulle vara. Jag har sett så många andra skitdåliga alternativ.

Hur ser du på att 45 procent av svenska män och 30 procent av kvinnorna enligt en opinionsundersökningtycker att #metoo är överdrivet?

– Jag tycker inte att det är så konstigt. Låt det få ta tid. Det är klart att män känner sig hotade av den här stormen. En manlig vän till mig berättade att han känner sig helt besatt av den här diskussionen och vem han är som man. Han tänker på det hela tiden. Fair enough. Gör det i ett år eller fem. Det får ta tid. Vi kan inte förvänta oss att det ska komma ett snöras i form av #metoo och sen ska alla sjunga Kumbaya.

– Vi måste förändra oss själva först och det är inte bara anonymt och asjobbigt för det kanske inte ger resultat förrän om 20 år. I den här tiden när vi vill se resultat direkt så är det otacksamt. Det är som när folk säger ”Vad har socialdemokraterna gjort egentligen?” efter bara tre månader vid makten. De har ett helt land som ska styras och det finns inga genvägar.

Vad är det som gör att du använder ditt engagemang så här och inte ger dig in i politiken?

– Det här är mitt sätt att få jobba lite blandat. För mig är teatern såpass kompetent som konstform och jag värnar om de fundamenten som teatern har. Alla de egenskaper jag premierar i manifestet innehar ett gott teaterarbete. Men det här är ett sätt att även verka kulturpolitiskt. Det var därför jag sökte tjänsten i Borås. Jag ville ha inflytande. Inte makt. Stor skillnad.

Tänker du på manifestets innehåll hela tiden – även när du går på en fest?

– Nej, då kan jag nog bara dansa. Men det är ungefär som när jag fick på mig mina feministiska glasögon. De är svåra att få av sig när man väl ser vad som pågår. Nu ser jag vad mycket jag tar personligt och hur lättkränkt jag är. Då är det intressant att titta vidare på det och studera sig själv. Aha, det är den där pölen jag alltid trillar i. Varför då?